Kim Kardashians tv-serie All’s Fair bjuder på svaga girl boss-klyschor och couture
Fashion moments: Kim Kardashian
I All’s Fair får vi följa skilsmässoadvokaterna Allura (Kim Kardashian) och Liberty (Naomi Watts) som lämnar en mansgrisig advokatbyrå för att starta en egen snäll tjejbyrå. Deras mål är att skapa ett imperium av kvinnor, för kvinnor, på 10 år lyckas de bygga upp både sin firma och sina förmögenheter. Allt detta får vi reda på under de första minuterna av det första avsnittet, som inte jobbar så mycket med subtilitet som med info dumping.
Ryan Murphys nya storsatsning känns lite som Lasse-Majas detektivbyrå i Kardashian-kostym. Vartenda fall som vi får följa löser sig på några minuter vid förhandlingsbordet, och de försmådda kvinnorna vinner alltid (på grund av girl power, duh). Allt är precis så överdrivet kitschigt och snyggt som man kan förvänta sig av Ryan Murphy, men både manus och skådespeleri lämnar en hel del att önska. Lika effektivt som ett väl levererat ”fuck” kan vara, lika förödande kan det vara när det inte sitter.
Det är inte svårt att förstår hur Kim Kardashian passar i Ryan Murphys universum. De är båda populärkulturella symboler med en estetik så karakteristisk att man skulle känna igen den med en påse över huvudet. Bokstavligen. Kim Kardashian har både en och två gånger helt täckt ansiktet på röda mattan, utan att någon har haft svårt att känna igen henne.
Men Kims skådespeleri är amatörmässigt som bäst. Delvis för att hon är en amatör, och delvis för att vi som kunnat följa henne i realityserier och sociala medier i snart 20(!) år allt för väl vet hur hon ser ut när hon är lycklig, förbannad och hur hon fulgråter när hon tappar ett diamantörhänge i havet.
Med en storyline som innehåller både en skilsmässa från en narcissistisk make och en fäbless för skönhetsingrepp och couture är det svårt att köpa Allura som något annat än en dramatisering av Kim Kardashian själv. Trots det lyckas hon inte trovärdigt gestalta en enda av Alluras känslor.
Jag har svårt att uppbåda något intresse för huvudkaraktärerna, men som tur är dyker snart Sarah Paulsons antagonist upp i form av den rivaliserande, rubbade Carrington. Carrington blev inte tillfrågad att lämna mansgrisbyrån tillsammans med våra hjältinnor för tio år, och har sedan dess varit besatt av tanken på hämnd.
När Alluras make lämnar henne för en annan kvinna ser Carrington sin chans till hämnd, och tar sig an hans fall. Det ska vi vara glada för, för ingen kan leverera en Ryan Murphy-monolog som Sarah Paulson. Varje sekund hon inte är i bild saknar jag henne, och hon gör det plågsamt uppenbart hur svaga de goda tjejbyrå-hjältinnorna är jämfört med henne.
I teorin älskar jag idéen att få följa kvinnliga skilsmässoadvokater med sloganen ”never settle”, och rent estetiskt är den här serien allt man kan önska. Girl-bossar i mega mansions med ett oändligt förråd av Birkin bags? Sign me up!
Men trots den maximalistiska ytan lämnar serien mig både besviken och konfunderad. Efter tre avsnitt har jag fortfarande svårt att förstå om det är ett drama eller en parodi jag tittar på, och serien rör sig mellan svagt underhållande till chockerande dålig. Oftast chockerande dålig.
Sarah Paulson är tveklöst det stora (eventuellt enda) behållningen, men serien kan också vara värd att se för den kitschiga kvalitén. Förbered dig dock på en överdos av klyschor och outhärdlig girl boss-jargong.
De tre första avsnitten av All’s Fair finns nu att se på Disney+.