Designern och konstnären öppnar upp till ett förtrollande hem – ta en titt
- AvAgnès Rosa Beckman
Martin Bergströms hem, en 1920-talslägenhet vid Pålsundet i Stockholm, är tapetserat med organiska mönster från den egna kollektionen Flora Hysterica – med förlagor i antika herbarieväxter.
– Jag är djupt fascinerad av växternas roll i kulturhistorien, särskilt de giftiga, de sällsamma och till och med de alldagliga, och alla historier de bär genom århundradena, säger han.
Serien Opaque Objects för Skultuna är exempelvis inspirerad av fröet från den giftiga bolmörten, en av Martins favoritväxter. ”Dess frö kan ligga vilande i jorden i hundra år och bara vänta på rätt tillfälle att gro.”
De pressade växterna Martin använder i sina verk är ofta 100–150 år gamla och inköpta på auktioner världen över.– Ibland får jag även donationer. När jag gav ut Flora Poetica – Edith Södergran i växtriket fick jag en otrolig samling finska herbarieväxter från 1860-talet, berättar han. På så vis får växterna, flera hundra år senare, en andra blomning genom mina verk.
Trots passionen för växter undviker Martin att ha levande exemplar hemma.
– De blir som husdjur för mig. Jag sköter om dem så mycket att de tar över rummen, och får dåligt samvete om de mår dåligt.
Som konstnär och formgivare arbetar Martin med mönster i allt från textil och tapeter till metall och glas.
– Min själ finns i det jag skapar. Jag är allergisk mot slit-och-släng – det jag gör ska kunna älskas länge.
Förutom blommor rymmer hemmet en annan samling: konst med motiv av nakna män. Väggarna pryds av målningar, fotografier och teckningar från olika epoker, ofta med rumpan bar.
– Väggarna fungerar som en dagbok, fyllda av minnen. Som en tatuerad hud – väldigt privat.
Många av skulpturerna kommer från hans farmor, vars hem satte stark prägel på honom.
– Där fanns en äppelträdgård, en svart Volvo Amazon, ett bibliotek och ett mörklagt finrum fullt av möbler som inte fick utsättas för ljus.
Känslan av skuggor och dunkel går igen i hans eget hem.
– Eftersom jag är ljuskänslig och får migrän trivs jag i den mörka färgskalan. Även om det ibland är svårt att hitta saker när nästan allt är svart.
Barndomshemmet var annorlunda – funktionellt men med oväntade inslag.
– Min pappa var uppfinnare och ufo-forskare. Under huset fanns både ett skyddsrum med laboratorium och en djungel med karpdammar.
Redan som 13-åring målade Martin surrealistiska motiv på kökslådor medan föräldrarna reste bort.
– ”Vad fint, vi gör en utställning”, sa de när de kom hem. Det var högt i tak – och det är jag väldigt tacksam för.
Martin delar sin tid mellan Stockholm och Finland. Där är inredningen mer stram – ett kombinerat kök och vardagsrum domineras av en enda möbel: ett extremt långt svart bord som rymmer över 20 gäster.
– Det blir som ett svart streck genom rummet. Vi älskar att ha stora middagar.
Ledig tid ägnar han gärna åt svampplockning och promenader med jack russell-terriern Benny.
– Skogen, eller vägen mellan hemmet och ateljén vid Åsöberget på Södermalm, ger mig tid för idéer. Min professor på Konstfack, Gunila Axén, brukade säga: ”Man måste stoppa in något för att få ut något.” Det är fortfarande det bästa rådet jag fått.
Foto: Jonas Ingerstedt

